Smärtan - från muskler, leder, hårfäste, caviteter och inte minst ifrån själen - behöver inte göra sig påmind. Den är konstant. Som det brinnande regnet och den suggestiva åskan som verkade vilja förtälja för alla
(blodkrossadebenbrutnasvärdinälvorelddödsängelnsresning)
hur krigaren - lite psykotiskt sådär - drar pilen ur sitt bröst med ett bistert leende.
Ormen bet, bara för att få sin namnlösa hals skuren.
Stå rak i ryggen inför Satans uppenbarelse.
Andas djupt.
Dra svärd.
Den gamla spegeln är krossad.
Han skrattar när han svettas ut ditt värdelösa splitter och segerns piss flödar över ditt lik.
Detta är inte bara episkt. Det är högst nödvändigt.
-Kan du tända en sväng?
Men vad i helvete...bryt där!
Vafan sysslar du med? Jag har inte tid med en ma--
-Men för fan jag har stått här i säkert en halvtimme. Nu får ni fan ge er.
(Suck)...grejen är ju att vi vill ha en genuin reaktion och genuint beteende. Jag förväntar mig att du tar det här seriöst, annars kan du lika gärna dra på en gång.
-Mm...
Ok. Kan du vända dig om?
Så.
